VALTER THOMÉ        

  
Otavan iso tietosanakirja (1960):

 
Thomé (tom é ), Valter (1874-1918), arkkitehti. Suunnitteli Helsinkiin K. Lindahlin kanssa Tekn. korkeakoulun ylioppilaskunnan talon (1903) ja Kustannus-oy Otavan (kuva) toimitalon (1908), jotka liittyvät kansallisromanttiseen arkkitehtuuriin. Laati veljensä Ivar T:n (1888-1918) kanssa asemakaavoja, suunnitteli teollisuuslaitoksia sekä varsinkin pankkirakennuksia. Veljekset murhattiin vapaussodan aikana Vihdissä."



Jonatahn Moorhouse, Michael Carapetian, Leena Ahtola-Moorhouse: Helsingin jugendarkkitehtuuri 1895 - 1915 (suom. Annikki Suni). Kustannusosakeyhtiö Otava 1987:
 
THOMÉ, VALTER

1874 - 1918
syntynyt Pudasjärvellä, Ivar Thomén (1882-1918) ja taiteilija Verner Thomén (1878-1953) veli.
arkkitehti
valmistunut 1898 Polyteknillisestä opistosta
matka
1896 tutkimusretki Pohjanmaalle - Suomen muinaismuistoyhdistyksen järjestämä
jugendrakennukset Helsingissä
Kaartinkaupungissa, Kampissa, Punavuoressa, Eirassa ja Ullanlinnassa.
toimisto
1896-97 Lars Soncin toimistossa; 1898 Grahn, Hedman & Wasastjerna; 1899 Onni Törnqvistin toimistossa; 1900-05 Karl Lindahl & Valter Thomé Kampissa ja sittemmin Punavuoressa, 1905-10 oma toimisto; 1909-12 Valter Yhomé &  Bröderna Udd; 1912-18 Valter & Ivar Thomé. Lisäksi itsenäisiä töitä. 1900 yleisen rakennustan ylihallituksen ylimääräinen arkkitehti.
esimerkkityöt
Polyteknikkojen yhdistyksen talo, Otavan talo, Punavuori.

 
Vuonna 1901 järjestettiin Polyteknikkojen yhdistyksen talosta kaksi kilpailua, ja 27-vuotiaan Valter Thomén ehdotus valittiin. Kansallinen innostus oli korkeimmillaan Pariisin maailmannäyttelyn paviljongin menestyksen jälkeen. Talossa oli oppilaskunnan tiloja, ravintola, kaksikerroksinen sali (17,5 x 13,1 m) ja muutama liike. Pohjakaava oli edistyksellisen toimiva, selkeä ja epämuodollinen. Tilat oli muotoiltu yksilöllisesti, ja julkisivuun suunniteltiin ensin karjalainen talonpääty, joka poistettiin, sekä romanttisia taloryhmiä ja keskiaikaisia kaariaukkoja. Punatiilikatot, pyöreä torni ja harmaista graniittijärkäleistä kootut seinät luovat voimakasta katumaisemaa. Sisällä eri kerrosten alkovit limittyvät vapaasti eri tasoilla, kansallisromantiikka korostuu holvikatoissa ja kivipilareissa, pääsalin hirsiseinissä ja jyhkeissä puupylväissä. Valmistuttuaan vuolla 1093 - torni ja julkisivu oli muutettu - talo sopi hyvin yhteen viereisten matalien puutalojen kanssa. Muutamin muutoksin talo on edelleen julkisessa käytössä.

 


Hertta Tirranen: Suomen taiteilijoita Juho Rissasesta Jussi Mäntyseen. Elämäkertoja. WSOY Helsinki. Porvoo 1950.
 
Thomé on sekä isän että äidin puolelta vanhaa sivistyssukua. Kummassakin virtaa suomalaisen ohella myös vierasmaalaista verta. Hänen isänsä, metsänhoitaja Johan Henrik Thomén suvun täkäläisen haaran kantaisä muutti 1700-luvun lopulla Ruotsista, jossa Thomét olivat useassa polvessa olleet pappeja. Mutta jos suvun historiassa mennään kauas taaksepäin, joudutaan aina tarunhohtoisen romanttiseen menneisyyteen. Ruotsiin joutui nimittäin 1615 haaksirikosta pelastuneena skotlantilainen, joka lukeutui maansa ammoin manalle menneitten kuninkaitten jälkeläisiin, ja hän otti uudessa isänmaassaan ensimmäisenä nimen Thomaeus.

 Agnes Thomé s. Wallinin puoleisessa suvussa on ilmennyt paljonkin kuvataiteellisia lahjoja, jotka lienevät periytyneet arkkitehdin osittain saksalaista syntyperää olevalta isoäidin äidiltä, joka oli nimeltään Riegel. Eräs tämän tekemä pieni akvarelli on säilynytkin. Ja arkkitehdin äiti on myös maalannut jonkin verran, tosin vain herrasperheen tyttären tavanomaisen, vähäisen koulutuksensa saaneena harrastelijana.




        En minnesteckning        

av Ivar Hortling 1919
(förkortad av Miika Kurkela)


Ivar Horling: Valter Thomé. En minnesteckning.
Ivar Hortling: Valter Thomé. En minnesteckning. Söderström & C:o förlagsaktiebolag. Simelii Arvingars boktryckeri. Helsingfors 1919.

Liksom huggen i granit kvarstår bilden av Valter Thomé i minnet hos hans många vänner och kamrater, helgjuten, grovt tillyxad, oföräderlig: bilden av en man med stolt själ, lättrört hjärta och hetsig blod.


Fru Agnes Thomé    Forstmästaren Johan Henrik Thomé
Fru Agnes och forstmästaren Johan Henrik Thomé

Tecknaren av denna minnesskrift ser i tankarna Valter jämte bröderna Verner, William och Ivar som fullvuxna, stora och starka karlar sittande på golvet vid moderns fötter med huvudena i hennes famn. Modern Agnes Thomé, född Wallin, var för sönerna ingreppet av kvinnlighet. Den vördnad de skänkte henne var ett utmärkande drag för dem alla. I högre eller lägre grad hade de fått i arv efter modern sina konstnärliga anlaget.

Fadern, forsmästaren Johan Henrik Thomé, var en man av utpräglad originalitet, fasta grundsatser och en religiös läggning. Valter framhöll honom som en karlakarl, en Ingmarsson, den där t. Ex. Aldrig erkände att han var sjuk, även om han var det; under sin sista sjukdom satt han, skenbart frisk, i sin gungstol, ända tills döden kom och släckte livslågan.

I hemmet levde som en medlem av familjen barnens moster, fröken Helena Wallin, som jämte fadern gav dem de första grunderna i bokligt vetande, innan de flögo ut i världen för att erhålla sin skolbildning.

Valter Thomé föddes den 5 augusti 1874 i Pudasjärvi, därifrån hans fader flyttade till Alajärvi 1878. På Mustakorpi kronotorp, som ägdes av fadern, tillbragte han sin barndom djupt i den österbottniska ödemarken, vid stranden av Iiru sjö.

Valter Thomé som skolgosse
Valter Thomé som skolgosse

Undervisningen i hemmet började för Walter, då han var endast 5 år gammal. Småningom förbereddes han till andra klassen i lyceum och sändes till sin farbror, lagmannen Alfred Thomé i Viborg, i vars familj han bodde. Han vann inträde vid lyceet därstädes den 1 september 1886. Men redan följande år inackorderades han hos ett tyskt herrskap för att profitera av samtalsspråket och sålunda lära sig tyska praktiskt. I skolan gick det helt bra. Men då den reala linjen upphörde med fjärde klassen, skickades Valter 1889 till Uleåborg, där han under de två första åren bodde i privat familj. I september 1891 inrättade familjen Thomé eget skolhem i Uleåborg, då ej mindre än fem av barnen sändes dit till skolan.

På våren 1893, alltså 18-årig yngling, planerade han en resa till Ryssland för att lära sig ryska, måhända också för att studera livet och lära känna mänskor. Och denna plan fullföljde han.

Över förberedelserna till ryska resan vilar redan något av den viljestarka mannen, detta drag, som kanske mer än något annat var utmärkande för Valter Thomé. Hans moster skriver hem och berättar, att Valter synes vara besluten att „bara resa“ till Ryssland, trots de svårigheter, som ställde sig hindrande i vägen. Det gällde att skaffa respengar och ekipera sig. Som vanligt tog han saken praktiskt och beslöt att bosätta sig bland bondfolk på landet och förtjäna sitt uppehälle genom att arbeta. Den reskassan han fick hemifrån, inskränkte sig till 100 finska mark. Med denna kassa  skulle han alltså reda sig hela sommaren i ett främmande land, bland främmande människor.

Sedan Valter Thomé i maj 1898 utdimitterats som arkitekt från Polytekniska institutet och efter att hava praktiserat hos Grahn, Hedman och Wasastjerna, Onni Törnqvist (Tarjanne) och Lars Lonck, öppnade han egen byrå, först i Tammerfors tillsammans med arkitekt August Krook, sedan i Helsingfors jämte arkitekt Karl Lindahl.

Polyteknikernas Föreningshus
Polyteknikernas Föreningshus

Förteckningen på erhållna pris som han vann under sin tidigare period dels ensam, dels i kompaniskap med andra arkitekter, upptager flere första pris, bl. a. till vitriner för pariserpaviljongen, brandförsäkringsbolaget Pohjolas hus och Polyteknikernas föreningslokal. Dessutom ett stort antal II och III pris samt accessit.

Hos Thomé bodde tidigt en längtan att genom utländska resor ytterligare utbilda sig i sitt fack. Han föskaffade sig år 1900 medel till den första studieresan, som ställde till Tyskland, Schweiz, Böhmen och Österrike. Han besökte även Ryssland, Sverige och Som stipendiat med det på den tiden betydande Sjöströmska stipendiet (3000 mk) idkade han studier i Italien, Frankrike och Spanien 1902 — 1903, besökte som Överstyrelsens för allmänna byggnaderna stipendiat teknikerkongressen i Köpenhamn år 1903 och studerade samma år som Industristyrelsens stipendiat i Norge, England, Skottland, Holland och Belgien. Han beundrar det gamla slottet i Heidelberg men finner att arkitekturen där är „tillkrystad och andefattig“. I Venedig gör han flere akvarellstudier i St. Marcus kyrkan. Han skriver så vackert om Venedig, det tycks gjort ett djupt intryck på honom. „Tänken eder en månskensnatt uti en gondol av underliga former, ni har låtit ro er ut ett stycke på Canala Granada. Ni ser staden i ett halvdunkel; Markuskyrkan, Dogepalatset och Kampanilan vid Piazettan lysa likväl förundeligt med sina vita marmorfasader mot den svarta bakgrunden. Många långa båtar, lik de gamla vikingadrakarna, glida ljudlöst förbi och försvinna åter. Från dem höres en härlig sång, vild och dock melodisk, accompagnerad av mandoliner och gitarrer. Undra sedan, om folket blir så vackert som det är, då natur, de bildande konsterna, nöjena och allt förena sig till ett skönt helt, ett stort, helt skönhetsintryck.“ I Ravenna studerar han den härliga gammalbyzantiska arkitekturen från Theodoriks tider. Han finner där något han själv lever uti, en konstens övergångsperiod, då den söker efter ett högt mål och då den är som störst, rikast på idéer, full av tanke och fantasi. I Florenz studerar han jämte sin broder Verner Thomé och arkitekten Armas Lindgren, reser till Pisa och utmed Revieran till Genua.

Efter ett besök i hemlandet vistas Thomé år 1902 i Paris, där han firar julen; han beundrar där några kyrkor, St. Germain, St. Eustache och något museum, men i allmänhet finner han inte detta finfina, värmande intima, som man vill finna i arkitekturen. Han beundrar vidare Chartres, en liten stad, skapt som av en enda varmt kännande och stor konstnär, m. Fl. Orter. Mest tyckes han dock anslagen av Mont St. Michel: läget ute vid havet, de egendomliga vyerna och de storartade utsikterna, de smala, lustiga gatorna och brant stupande gångarna, statyerna, de högtsvävande tornen, men framför allt slottet hava gjort ett mäktigt intryck på honom. Från Frankrike styr han kosan till Spanien, närmast Sevilla ... Från Sevilla reser han till Granada, Alhambra, Saragossa, Madrid, Toledo m. fl. orter...

Under den tid Thomé var kompanjon med Lindahl, utförde byrån ritningar bl. a. Till saluhall i Uleåborg, fullständig inredning för restaurationslokalerna i Studenthuset i Helsingfors, polyteknikernas föreningshus med granitfasad och fullständig inredning, kontorsbyggnader och skolhus i flere städer, förslagsaktiebolaget Otavas granithus Nylandsgatan 10, fattighus j Jakobstad, ett par apotek med inredningar, en badinrättning, fabriksbyggnader, villor, möblemang, hyreskaserner, hotell m. m. Byråns verksamhet var redan då av ganska omväxlande art och tenderade till att breda ut sig över hela landet. Förutom i huvudstaden utfördes  ovannämnda byggen och andra arbeten i Uleåborg, Kotka, Jakobstad, Mänttä, Alajärvi, Muhos, Heinola, Janakkala och Kangas. Därjämte skapade Thomé tillsammans med  arkitekterna Jung och Sonck nyt stadsplan för området Fjälldal, Humleberg och Sandudd i Helsingfors. Som stadsplanearkitekt blev Thomés verksamhet senare av banbrytande art.

Kompanjonskapet med Karl Lindahl räckte till 1905, vilket år de båda vänner skildes för att starta egna affärer. Valter Thomé flyttade sin byrå till Fredriksgatan 22. Som medarbetare i Thomés byrå inträdde småningom yngre brodern Ivar Thomé, först såsom ritare med fast lön, senare (1911) som delägare i firman.

År 1907 voro Thomés byrå och privatvåning inrymda i huset Porthansbrinken 1 på Broholmen. Där odlades kamratskapet fortfarande i samma omfattning som tidigare. Kunderna störde inte ännu så mycket som senare, och medarbetarnas skara var ej heller så synnerligen stor. Något annorlunda blev förhållandet, sedan byrån år 1909 flyttades till Kaserngatan 46. Lokalen var rätt trång och arbetena hade ökats i hög grad och delvis främmande element införts i medarbetarskaran.

Det förefaller, som skulle Valter Thomés arbetsintensitet bara vuxit med åren. Betecknande är ett brev, som han skrev till hemmet i juli 1908. „Senaste måndag kom jag från Danmark, for samma dag till Kotka och strax därpå till Gamlakarleby, Jakobstad, Helsingfors, Kuopio, Kotka igen.“ Han hade byggen i Uleåborg, Ijo, Torneå, Åbo, Jakobstad, Herrfors, Kemi, Kouvola, Luumäki, Lappvik, Nyslott, Villmanstrand, Kymmene, Voikka, Fredrikshamn — för att nämna några orter i olika delar av landet. Han byggde affärshus, privathus, planerade brukssamhällen och utförde byggnader för fabriker, banker, skolor m. m. I augusti 1909 skriver han på sitt vanliga skämtsamma sätt, då det gäller hans egen person: „Jag är nu 35 år, på höjden av min glans. En man blir inte sen mera just klokare. Jag känner mig också särdeles vis. Har överfullt med arbete, det går bra igen, för fulla segel — en tid bortåt, huru länge, vet man ju ej.“ Och samma år skriver han, att han har mera arbete än någonsin, fem à sex biträden, bruksbygge i Östermyra, affärshus i Jakobstad, stadsplan i Kristinestad, flere arbeten i Helsingfors och södra Finland, i norr ända uppe i Rovaniemi.

Under åren 1910—11 hade Thomé många arbeten i Helsingfors gemensamma med byggmästarfirman Bröderna Udd.
 


Jämte ingenjören Hugo Lilius hade Thomé därjämte stadsplanebyrå och utförde under årens lopp ritningar till stadsplaner för Kotka, Nyslott, Villmanstrand, Kristinestad, Nådendal och Jyväskylä. Dessutom deltog ha i tävlingar, sammanlagt åtminstone ett trettiotal. Av stadsfulläktige i Helsingfors utsågs han (1911) att vara medlem an kommittéen för nytt stadshus i Helsingfors, och åter finna vi honom på utländska resor studerande bankbyggnader och sjukhus i Sverige, Danmark, Tyskland, Schweiz och Italien.

Under åren 1912—1916 var Thomés byrå inrymd i gården Annegatan 2, därifrån den sistnämnda år flyttades till Västra Kajen 12.
 

Valter Thomé i sin byrå    Ivar Thomé
Valter Thomé i sin byrå. Ivar Thomé.

„Den, som under kontorstid besökte bröderna Thomés arkitekturbyrå, fick ett starkt intryck av den sjudande verksamhet där rådde. De talrika arkitekterna, ritarna och andra manliga och kvinnliga biträden voro fullt upptagna med var sitt arbete; besökande kommo och gingo, telefonerna ringade, och överallt hördes Valters starka stämma, än givande order, än förebrående, ån skämtande. I denna omgivning visade han sig som den borne chefen och organisatören, för vars starka vilja alla böjde sig och som förstod att ingjuta något av sin arbetslust och energi åt hela sin stora personal. Var tålamodet än stundom kort, då fel blivit begångna eller missförstånd uppkommit, och föllo chefens ord än skarpa, lärde sig hans biträden dock snart förstå, att vreden försvann lika fort som den kom, och att, efter det åskmolnet hastigt dragit förbi, humorn åter glimtade i blicken.“

Att de många beställningar, som inkommo från landsorten, påkallade ständiga resor är klart. Det gällde att på ort och ställe granska platsen för ett blivande bygge och den omgivning, i vilken detsamma skulle komma att stå, att träda i personlig beröring med byggherren, anknyta nya förbindelser m. m. Valter ansåg resorna vara så viktiga, att han icke ville anförtro desamma åt någon annan.

För att ge en föreställning om Thomés arkitektverksamhet, må här utöver tidigare nämnda byggen anföras ett antal av de många hus som utförts av Thomé. I Helsingfors har han utfört bl. a. Fasadritningar till omändring av gården Västra Kajen 18, tvenne hus av sten i fem våningar vid Skillnadsgatan 7 och 9 samt vid Boulevardsgatan 22; stenhus i fem vån. Vid Parkgatan 7 B; stenhus i fem vån. Vid Annegatan 2; byggnadsförändringar Mikaelsgatan 17 och Fabiansgatan 31; Åbo Kakelfabriks hus vid Stora Robertsgatan 37; fyra vån. Bostadshus på Brändö; utvidgning av Nordiska Aktiebankens expedition och lokal; privathus för bankdirektör Kihlman vid Engelplatsen m. fl. I landsorten förtjäna följande byggen att nämnas, nämligen Nordiska bankens hus i Tavastehus, Kouvola, Nystad, Åbo, Villmanstrand, Jyväskylä, Heinola, Pieksämäki, Lieksa, Hangö; sparbankshusen i Tavastehus och Borgå. För Föreningsbanken utförde Thomé bankhus på följande orter: I Åbo, Kotka, Uleåborg, Torneå, Hangö, Tavastehus, Brahestad, Nykarleby, Jakobstad och Borgå. Privathus utförde han för doktor Hohenthal i Jakobstad; tull- och packhus för Kemi stad; stenhus (apot. Mikander) i Borgå; stenhus (handl. Henriksson) i Åbo; corps de logis för Laxpojo egendom; fabriksfasaden (firman A. Ahlström O. Y.) i Varkaus; Hôtel Finlandia på Punkaharju; planeringsritningar för bebyggande av Kuusankoski, Varkaus, Mänttälä, Karhula, Leppäkoski, Valkiakoski, Karihaara och Kangas samt bröder Åströms bruksområde i Uleåborg; fasader för Rosenlews cellulosafabriker i Björneborg; corps de logis för Jyväskylä egendom m. m.


Valter och Ivar Thomé: Stockmanns varuhus. Tävlingsprojekt. I pris.
Valter och Ivar Thomé: Stockmanns varuhus. Tävlingsprojekt. I pris.

Thomés förhållande till sina byggherrar präglades av ett varmt intresse för de uppgifter han fick sig fördelagda: han skydde inga mödor att uppfylla sina byggherrars önskemål. Ibland tyckte han själv att det gick för långt med förståelsen, och han insåg att han därigenom kom i konflikt med konstens fordringar. Det var i synnerhet bolagshusen med de många stridiga viljorna, som framkallade sådana konflikter. På senare år var han rätt ombytlig till sinnet, och många av hans byggherrar fingo känna av det.
 

Valter och Ivar Thomé: Nordiska aktiebankens hus i Åbo.
Valter och Ivar Thomé: Nordiska aktiebankens hus i Åbo. 

Om Valter Thomé som skapande arkitekt skrev Bertel Jung i Arkitekten bl. a. Följande:

„Valter Thomés första framträdande såsom arkitekt inföll på en tid, då striden vågor gingo höga mellan den gamla skolans män och „de unga“, som med Lars Sonck och Gesellius, Lindgren och Saarinen såsom banérförare käckt stormade fram, bärande nya ideal i skölden. Hans första mer betydande verk, Polyteknikernas hus, vilket han ritade med Lindahl, visar bäst till vilkendera sidan han slöt sig. Lätt antändlig och romantiker av själ och hjärta, blev han genast en ivrig förkämpe för de nya idéerna, vid vilkas tillämpning han såsom de flesta andra mången gång våldsamt sköt över målet. Resorna och erfarenheten skolade honom dock snart, och han tillkämpade sig småningom en stil, som lugn värdighet, måttfullhet och behag skänkt oss bland det bästa, som under senaste år uppförts. Jag tänker härvid främst på några av de bank- och affärshus, som Thomé byggt i flere av våra landsortsstäder och vid vilkas gestaltning han på ett mästerligt sätt förstått att tillägna sig och tillämpa arkitekturformer, som han funnit hos de gamla byggnaderna i närheten. Mången gång av anspråkslösa yttre mått göra sig dessa hans landsortbanker förträffligt i miljön, vilken de förhöja utan att själva på något sätt pockande framträda. Måttfullhetens dygd är ej lätt att lära sig utöva särskilt av en konstnär med Thomés temperament, där självbehärskningen så lätt kunde svika. Men han arbetade sig fram till denna dygd och reste sig därmed vackra minnesmärken — Trots sin manligt fasta karaktär och sin självständighet i åsikter ägde Valter Thomé en mycket receptiv natur såsom arkitekt. Denna hans egenskap kom i synnerhet under hans yngre år till synes i den lätthet varmed han tillägnade sig och utvecklade motiv, vilka egentligen ej hade någon rot i hans inre, men trängde sig på honom utifrån. Han var dock lika färdig att vräka dem, så snart han lärt sig att bedöma deras rätta halt. Mycket av vad han skapat, skärskilt en mängd hyreshus, väga ej mycket såsom konst. Men såsom länkar i den utvecklingskedja han haft att genomgå, såsom studieobjekt för en aldrig stillastående, ständigt framåtsträvande och sökande konstnärssjäl hava även dessa verk ägt sin stora betydelse. Och såsom alla andra äger Thomé rätt att bedömas efter sina bästa verk.“
 

Valter Thomé som brudgum.
Valter Thomé som brudgum.
 
Herrö: Ett av barnen döpes ute i det fria. I fonden William Thomé.
Herrö: Ett av barnen döpes ute i det fria. I fonden William Thomé.

Herrö: Valter Thomé på simtur med sina småttingar.
Herrö: Valter Thomé på simtur med sina småttingar.

Då hösten 1917 den hotande inre situationen föranledde den första svaga organisationen av en skyddskår i Helsingfors, var det en självklar sak att Valter skrev in sig i denna kär. Då sedermera under ytterligare skärpta förhållanden ryktet nått honom att Mannerheim lyckats ställa upp en front i Österbotten emot de röda, hade han liksom bröderna William och Ivar genast klart för sig, var deras rätta plats vas: det gällde att söka Mannerheims front för att kämpa för landets frihet.

Bröderna Thomés tragiska slut närmade sig. Alla hade de nått sitt livs mål, mänskligt sett, och för dem alla återstod att njuta frukterna av sitt arbete. Valter hade i augusti 1917 skrivit till sin hustru: „För dig vill jag leva och arbeta och vara. Måtte jag få behålla eder, dig och barnen, er mina käraste, som jag älskar rent av till galenskap ibland. Vi skola försöka hålla ihop, vackert och fint och ädelt. Kanske ger oss Gud lyckan in i ålderdomen. Minns du, huru du en gång svärmade för att åldras fint och vackert. Därtill hör visst att också jag skall göra det och att våra barn bli goda, präktiga människor“. — Men det var annorlunda bestämt. Det var, som hade lyckan blivit så full och hel, att de unga makarna själva begynte tvivla på att den kunde bli varaktig.
 

Medvastö.
Medvastö.

Den 27 januari 1918 hade Viva och Valter Thomé suttit i sitt hem och musicerat, varvid Valter sjön till accompanjemang av sin fru. Det var Danmarks melodibog, som genomgicks, och särskilt hade Valter fäst sig vid en visa Feltjaegeren:
                Jeg saa ham om Morgenen ude i skoven
                Saa ung og saa smuk og saa glad og forvoven;
                Der sang han omkap med de Fugle på kviste
                Saa lustig en vise — ak det var den sidste!
                Ak det var den sidste, den sidste!
„Den här visan ä’ så fin, att jag aldrig mer sjunger den“, hade han sagt; „den skall bli din visa.“ Tre dagar senare, den 30 januari, voro bröderna färdiga med sitt beslut. Till dem slöto sig några unga arbetskamrater.
De övriga deltagarna i dödsfärden voro: arkitekten Väinö Hollo, forstmästaren Henrik Vegelius, studerandena Eric Castrén och Väinö Vuoristo samt poliskonstapeln Vihtori Mannerheimo. Åtta man starka sökte de sig över isarna ut till Medvastö. Där övernattade de oförskräckta frihetskämparna och fortsatte eftermiddag med gårdens hästar norrut. Efter en kort nattvila i Evitskog i Kyrkslätt gick dödsfärden vidare. Klockan 6 på morgonen hejdades di i Nummela vid Vichtis sockengräns av en röd postering. Man fann, att de anhållne voro beväpnade, och därmed var deras öde beseglat. När aftonen skymde, hade de åtta hjältarna, hand i hand, gjutit sitt blod för fosterlandet.
 

Minnesstanen i Vichtis på den plats, där bröderna Thomé jämte sina olyckskamrater ljöto döden.
Minnesstanen i Vichtis på den plats, där bröderna Thomé jämte sina olyckskamrater ljöto döden.

Jämt tre år före sin död skrev Valter i ett brev till sin hustru: „Jag börjar mer och mer tro, att vi skola råkas igen efter döden och att man skall finna de sina, dem man haft kära, sedan“. Måtte hans tro inte bedragit honom. Ack huru gärna hade han aj levat längre ännu!

Valter Thomé jordfästes jämte bröderna William och Ivar i samma grift på Nya begravningsplatsen i Helsingfors. Det var den 1 mars, vädret var strålande vackert. Akten blev enligt närvarandes vittnesbörd en gripande hyllning av de bortgångnes minne. Det yttrades därvid bl. a.: „Och gives det en lisa i de kvarblivnes sorg, förvisso är det denna: att Finland på tröskeln till självständighet genom klangen hos namnet Thomé har blivit en mannadåd rikare.“
 

Gravvården på nya begravningsplatsen i Helsingfors.
Gravvården på nya begravningsplatsen i Helsingfors.